The Uncommon Reader
Författare: Alan Bennet
Publiceringsår: 2006
Handling: När drottning Elizabeth av England är ute och går på ägorna med sina corgihundar stöter hon på en biblioteksbuss och känner sig förpliktigad att låna en bok innan hon går därifrån. Detta leder till en besatthet av läsning hos drottningen, som inte alls uppskattas av resten av hovet som gör allt för att få henne att sluta läsa.
Det går inte att förneka att Bennet skriver med humor. I vissa fall tror jag att jag till och med missar skämt för att jag kan för lite om det engelska politiska systemet, men den humor jag uppfattar är tillräcklig för att jag ska bli förtjust i boken. Den är inte tjock, men varje mening tillför mycket till texten. Som total boknörd kan jag känna igen mig i drottningens växande frustration och ointresse för alla ceremonier och plikter som tar upp tid hon skulle kunnat spendera läsandes, och att hon inte längre kan gå någonstans utan att ha en bok med sig. Hennes reflektioner över sitt läsande är djupa och intressanta, både över varför hon fattat tycke för läsning så sent i livet som över själva romanerna hon läser och realisationen (efter en mindre lyckad författarträff) att författare gör sig bäst genom sidorna på de böcker de skrivit. Jag tror man som läsare av denna bok har en fördel av att ha läst mycket annat: det namedroppas många författarnamn och även där kan jag känna att jag kanske missar det roliga i att drottningen av England läser den eller den författaren för att jag inte vet vem det är. I andra fall förstår man av sammanhanget varför det skulle vara opassande.
Det är, sammanfattningsvis, en bok full av karaktär och av karaktärer med karaktär, av humor och glimten i ögat. Lättsmält men tankeväckande på samma gång. Något jag rekommenderar.
Publiceringsår: 2006
Handling: När drottning Elizabeth av England är ute och går på ägorna med sina corgihundar stöter hon på en biblioteksbuss och känner sig förpliktigad att låna en bok innan hon går därifrån. Detta leder till en besatthet av läsning hos drottningen, som inte alls uppskattas av resten av hovet som gör allt för att få henne att sluta läsa.
Det går inte att förneka att Bennet skriver med humor. I vissa fall tror jag att jag till och med missar skämt för att jag kan för lite om det engelska politiska systemet, men den humor jag uppfattar är tillräcklig för att jag ska bli förtjust i boken. Den är inte tjock, men varje mening tillför mycket till texten. Som total boknörd kan jag känna igen mig i drottningens växande frustration och ointresse för alla ceremonier och plikter som tar upp tid hon skulle kunnat spendera läsandes, och att hon inte längre kan gå någonstans utan att ha en bok med sig. Hennes reflektioner över sitt läsande är djupa och intressanta, både över varför hon fattat tycke för läsning så sent i livet som över själva romanerna hon läser och realisationen (efter en mindre lyckad författarträff) att författare gör sig bäst genom sidorna på de böcker de skrivit. Jag tror man som läsare av denna bok har en fördel av att ha läst mycket annat: det namedroppas många författarnamn och även där kan jag känna att jag kanske missar det roliga i att drottningen av England läser den eller den författaren för att jag inte vet vem det är. I andra fall förstår man av sammanhanget varför det skulle vara opassande. Det är, sammanfattningsvis, en bok full av karaktär och av karaktärer med karaktär, av humor och glimten i ögat. Lättsmält men tankeväckande på samma gång. Något jag rekommenderar.
Kommentarer
Trackback