The Hound of the Baskervilles
Publiceringsår: 1902
Charles Baskerville hittas död med ansiktet ner i grusgången utanför sitt estate. Skrämdes han ihjäl av Baskervilles hund, en djävulens skapelse som förföljt Baskervilleätten i hundratals år, eller är det en mänsklig hand med i spelet? Sherlock Holmes och Dr Watson blir inblandade i fallet när Charles arvinge, Henry Baskerville, anländer från Kanada för att bosätta sig i Baskervillehuset. Kommer han att gå samma öde till mötes som sin farbror?
Till en början vågade jag inte läsa boken på kvällen. Jag kände mig extremt lättskrämd och vidskeplig, men med Conan Doyles beskrivningar av den öde heden som Baskervillehuset ligger på kunde jag alltför lätt föreställa mig djävulshunden komma springandes emot mig som den antas ha gjort mot Charles Baskerville. Stämningen lättades upp allt eftersom, dock, och jag kunde slutföra läsningen även efter mörkrets inbrott. (Frågan är bara hur jag ska klara av att läsa Svenska kulter som jag just vunnit.)
Jag har tidigare recenserat The Adventures of Sherlock Holmes, en samling lite kortare äventyr med detektiven vi älskar. Min enda negativa kommentar då var att de var för korta, och jag tror att det var något mer i stil med Baskervilles hund som jag förväntade mig då. Med andra ord var denna lilla sekelskiftesdeckare helt i min smak, precis allt man förväntar sig av ett äkta Holmesäventyr med oväntade avslöjanden, hemliga intriger och skarpsinniga iakttagelser. Allt relaterat genom Watsons sympatiska och ivriga karaktär.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Publiceringsår: 2009
På sin födelsedag kliver hundraåringen Allan Karlsson ut genom fönstret på ålderdomshemmet och beger sig iväg. På närmsta tågstation stjäl han en väska innehållandes 50 miljoner kronor, och ägarna till väskan (det kriminella gänget Never Again) börjar jakten på att få tillbaka den, och därmed också jakten på Allan. Parallellt med denna handling får vi följa Allans hundra år långa liv, där han bland annat hunnit med att träffa Franco, Stalin, Mao, Harry Truman och de Gaulle, och både hjälpt och stjälpt flera av dem.
Detta var underbar läsning från första sidan till sista. Jonasson skriver med ett gammaldags artigt språk som får antas vara lånat från Allan Karlsson, samt med en ironisk biton som skapar en humor helt i min smak. Att den dessutom är genomgående genom hela berättelsen är imponerande.
"Därför var det rysligt enkelt för Allan och Herbert att smyga fram till bilen, lägga beslag på den medaljpryddes pistol och adjutantens automatkarbin för att därpå uppmärksamma den medaljprydde och hans adjutant på att de lite oturligt just hade hamnat i en besvärlig situation. Eller som Allan sa:
- Mina herrar, får jag vänligen be att ni tar av er kläderna."
(Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, sidan 256)
Jag kan inte föreställa mig den fantasi som måste ha krävts för att få alla delar att gå ihop, hur Allan går från att kämpa för republikanerna i spanska inbördeskriget till att äta middag med Franco, eller hur han hjälper amerikanarna att uppfinna atombomben för att inte långt senare äta middag med Stalin, och därifrån hamna som fånge i Gulag. Hela berättelsen är som en komplicerad väv som avslutas snyggt och prydligt med att Allans livshistoria kommer ikapp "nutiden". Dessutom är hela berättelsen otroligt feel-good: Allan har en obotlig optimism och sorglöshet som smittar av sig, och han är hela tiden i sällskap med goda vänner. Vissa kanske skulle tycka att det blir lite överdrivet, men jag bara gottar mig i myspys. Slutet är ett lyckligt slut i toppklass som jag såklart inte avslöjar här :)
Life of Pi
Författare: Yann Martel
Publiceringsår: 2002
Handling: Piscine Molitor Patel och hans familj ska flytta med hela sitt zoo från Indien till Canada via Stilla Havet. Skeppet förliser under resan, och Pi finner sig själv ombord på en livbåt med en tiger, en hyena, en orangutang och en zebra med ett brutet ben. Hela hans familj är borta. Läsaren får sedan följa Pis 227 dagar långa kamp för överlevnad, både mot svält, törst och den bengaliska tigern Richard Parker.
Den här boken är bra på så många nivåer. Den är bitvis hum
oristisk, framförallt i början då vi får följa händelserna fram till avresan. Senare tar historiens allvar bort lite av skrattet från läsaren, även om den lättsamma tonen är genomgående genom boken. En av mina favoritböcker sedan tidigare är García Marquezs Relato de un náufrago om en man som överlever 10 dagar på en flotte utan mat eller vatten efter att hans skepp förlist, så genren skeppsbrott tilltalar mig verkligen. Den här blir desto bättre på grund av de udda elementen, det vill säga djuren ombord på båten.
Många gånger kände jag mig äcklad under läsningen. Till en början beror det på djurens beteende mot varandra, slakten av zebran och hur hyenan och tigern äter de andra djuren och varandra. Sedan övergår också Pi till att göra allt mer desperata saker för att överleva, som att försöka äta tigerns avföring. Beskrivningar av hur han slaktar en sköldpadda och tillgodogör sig av allt i den är väldigt ingående. Sammanfattningsvis behöver man vara ganska magstark för att läsa den bitvis.
Men på det stora hela bidrar dessa groteska element till det bra helhetsintrycket. Berättelsen är rörande, engagerande, rolig och, trots dess osannolikhet, trovärdig. Det är helt tack vare den mänsklighet med vilken Pi har porträtterats, med den omtanke som lagts ner på alla detaljer runt hans överlevnad och hans tankar om densamma. Jag hade höga förväntningar på boken, och de möttes verkligen.
Stadshuset i Stockholm
Puliceringsår: 1993
Shantaram
Publiceringsår: 2003
Detta är berättelsen om hur en man flyr från australienskt fängelse och skapar sig ett nytt liv i Bombays övre och undre värld. När Roberts är klar med sin berättelse har det tagit honom mer än 900 sidor. Trots det känns det som om han skulle kunna fortsätta berätta i 900 sidor till, och som om jag inte skulle ha något emot att läsa dem. Till en början var jag negativt inställd till Roberts översvallande och poetiska metaforer och livsiakttagelser, jag tyckte mest att de var flummiga och inte passade denna typ av bok. Efter att ha läst klart den tycker jag fortfarande att Roberts är som bäst när han är saklig och alert, men jag måste samtidigt erkänna att Shantaram knappast kan klassifieras som en viss "typ" av bok. Den är snarare i en klass för sig.
Med det är egentligen det mesta sagt. Jag njöt under hela läsningen av denna roman, och som jag sade tidigare hade den gärna fått vara längre för min del. Om så bara hälften av det är sant är det likaså ett fantastiskt människoöde vi får följa, och inte minst får vi lära känna staden Bombay (eller Mumbai) och dess invånare. Jag har nu missionerat denna bok för alla som orkat lyssna och jag tror jag har övertygat några av dem att läsa den. Nu uppmanar jag alla er: läs Shantaram!
Snow in August
Publiceringsår: 1997
Korgossen Michael Devlin är på väg till mässan klockan åtta genom en snöstorm när en gammal man ropar på honom från dörröppningen till synagogan. Det är rabbin som behöver hjälp med att tända lyset eftersom det är Shabbos och man inte får arbeta. Michael övervinner sin rädsla och sina misstankar och följer med in i synagogan. Det blir början på en vänskap som både kommer att hjälpa Michael och ge honom otroligt mycket, men också förändra hans liv, inte bara till det bättre. De lever i en efterkrigstid av fördomar, och de kommer att få kämpa mot dem tillsammans.
Själva berättelsen i sig är egentligen ganska enkel; pojke bevittnar överfall och vill inte vittna för att han hotas med överfall, och fastnar därmed i en rad otrevliga händelser. Pojken blir vän med rabbi som hjälper honom. Men det är inte handlingen som är den stora behållningen med boken: det är situationen runt omkring den, och hur det påverkar karaktärerna, samt alla sidospår. Ett exempel på dessa hur man får följa diskussionerna runt Jackie Robinson och hur han blev den förste svarte baseballspelaren i Major League. Ett annat är när det målas hakkors på synagogan och en av prästerna i den katolska kyrkan och flera av mässbesökarna hjälps åt att tvätta bort dem, för de hade alla "kämpat mot de som använde sig av den symbolen i kriget". Eller hur Michael upptäcker en ny värld när han lär sig Yiddish. Alla dessa "sidospår" fördjupar verkligen berättelsen och gör den till så mycket mer.
Rabbi Hirsch berättar också för Michael om Golem och hur han hjälpte Rabbi Loew i Prag. Ett av mina favoritmoment i boken är hur Michael accepterar sanningen i dessa berättelser utan något som helst tvivel, och hur författaren skriver om hur Golem återskapas som något självklart. Det magiska inslaget kommer plötsligt, oväntat och utan dramatik, i slutet av en annars tidsenlig, realistisk, historisk roman.
Om det inte har framgått så tyckte jag i alla fall väldigt mycket om den hör romanen. Den växer under hela läsningen och får nya dimensioner. Dessutom slutar den med rättmätig hämnd, vilket är ett av mina absoluta favoritslut.
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Författare: Björn Sortland
Publiceringsår: 2007
Detta var en av böckerna jag fick i mitt somriga bokpaket. Egentligen höll jag redan på att läsa två andra böcker, men jag läste första sidan och blev fast. Det blir lätt att man bara fortsätter läsa, det går utav bara farten. Kanske är det på grund av romanens fragmentariska uppbyggnad; det går fort att läsa en episod, ett fragment, så därför läser man nästa, och nästa, tills man kommit till slutet av denna sorgliga och vackra lilla roman. Den handlar om Markus och Ingrid. När de träffas första gången på en fest där ingen av dem har roligt blir Markus förälskad på en gång. Han förstår ganska snabbt att Ingrid är sjuk, men de pratar inte om sjukdomen. Markus gör allt för att få träffa Ingrid. När de till slut bildar en form av förhållande önskar Markus bara att Ingrid kunde säga att hon älskar honom. 
Som ni kanske förstår av beskrivningen vacker/sorglig är det här en av de romaner som inte slutar lyckligt, men som man inte heller kan påstå slutar olyckligt. Den gör i vilket fall ett djupt intryck, desto mer för att den inte går in på djupet och vältrar sig i känslor, trots att det är en väldigt känslosam handling. Markus kärleksnervositet inför att umgås med Ingrid beskrivs till exempel alltid som magont, och läsaren förväntas förstå att det inte beror på att han ätit currry. Det är en bok med en stor målgrupp, jag tror alla kan hitta något att relatera till eller känna sig berörda av.
Som en sista fotnot till denna recension vill jag också slå ett slag för Pocketförlagets nya pocketserie IRL (In Real Life) som "Vad är så skört..." är en del av. En krona från varje bok som säljs i denna serie går nämligen till Rädda Barnen! Som jag skrev i bokpaketsinlägget, två goda saker kombinerade till någonting jättebra!
The Time Machine
Författare: H.G. Wells
Publiceringsår: 1895
En grupp gentlemän är inbjudna till middag hos en
uppfinnare och forskare som dagarna innan har berättat om sina försök att resa i tiden. När forskaren väl kommer till middagen, försenad, trött och smutsig, får hans gäster höra historien om hans resa till år 802 701. Där har mänskligheten delats upp i två raser; Eloi, svaga, vackra varelser som spenderar sina dagar lekandes i den vackra grönskan på jordens yta, och Morlocks, bleka underjordsvarelser som förser Eloiterna med kläder och allt de behöver, men av en mörk anledning; de späda, naiva överjordsvarelserna är Morlockernas föda.
Tidsresenären spekulerar flitigt under romanens gång om hur den värld han kom från (London under sent 1800-tal) kunde utvecklas till denna värld. Hans slutgiltiga teori är ungefär att hans tids samhälle med en arbetarklass som försörjer en lat och rik aristokrati har utvecklats till sin extrem; industrin har mer och mer förlagts till underjorden, tills dessa arbetare har blivit nocturna varelser, medan aristokraterna har blivit svaga i kropp och sinne till följd av deras bekväma leverne, och till slut har situationen slagit om och tjänarna har blivit jagarna, herrarna bytet.
Det är helt klart en dystopisk framtidsbild som målas upp, i alla fall av den mänskliga situationen. Medan jorden och naturen frodas, förfaller människan och liknar mer och mer djur. Den fiktiva författaren är en av gästerna vid middagen, och Wells verkar ändå vilja ta udden av sin samhällskritiska vision när han låter gästen avsluta sin återberättelse av tidsresenärens berättelse med orden "Even when mind and strength had gone, gratitude and a mutual tenderness still lived on in the heart of man", då han refererar till den affektion som en av eloiterna fick för tidsresenären efter att han räddat henne.
Berättarstilen känns igen från The Island of Dr Moreau; det är samma kliniska analys av situationerna, samma kapabla huvudperson, samma vetenskapliga approach till olika fenomen som de stöter på. Men trots detta, eller kanske på grund av detta, är det en kittlande berättelse som byggs upp för oss. Tanken på framtiden och vad som kommer att hända med oss kittlar alltid, och det faktum att Wells vågade ta tidsresan så långt in i framtiden gör dels att fantasin rusar, och dels ger det honom ett mycket större spelutrymme. Dessutom fortsätter tidsresenären efter sina äventyr i år 802 701 ännu längre fram i framtiden, till vår sols sista dagar då luften i vår atmosfär har tunnats ut och gränsen mellan natt och dag har suddats ut. Svindlande tankar som rör sig i ens huvud när man läser beskrivningarna av denna värld.
Samtidigt som slutet är enormt otillfredsställande (ett slut utan svar, ett försvinnande) förstår jag kanske att det var nödvändigt för att ge kredibilitet åt historien, för att lämna lite tvivel kvar hos läsaren. För om det hade slutat med att tidsresenären kunnat bevisa sina tidsresor, hade ju detta blivit ett genombrott i forskning, och eftersom detta inte har hänt skulle vi ha kunnat avfärda Wells roman som ren fiktion. Vilket vi naturligtvis gör i alla fall, men det lämnar ändå kvar ett frö av tvivel, ett sandkorn av obeslutsamhet.
The Island of Dr. Moreau
Författare: H. G. Wells
Publiceringsår: 1896
Jag trodde att detta skulle vara helt up my street: old school, borderline sci-fi med samhällskritik som grund. Och jag kan glatt konstatera att jag hade rätt. Wells är nästintill, om han inte ÄR, en av skaparna till science-fiction genren, och han visar det i denna relativt korta roman. Kritiken som den framför rör framförallt dåtidens experiment på levande djur, då man skar och opererade på dem på ett mycket plågsamt sätt i forskningssyfte. Ett intressant faktum är att det bara två år efter att romanen publicerats bildades en intressegrupp mot detta: British Union for the Abolition of Vivisection. Man kan även ana, såklart, kritk i mer kristen anda: den skrupelfrie Dr Moreau leker Gud med djuren på ön och försöker skapa egna varelser, vilket naturligtvis inte går för sig om man är vanlig dödlig.
Ay, Carmela och Pedro Páramo
Ay, Carmela av Sanchis Sinisterra är en pjäs skriven i slutet av 1900-talet som utspelar sig under Spaniens inbördeskrig. I vår utgåva (förlaget Catedra) ingick även en annan av Sinisterr
as pjäser, Ñaque, och båda två är bitvis väldigt humoristiskt skrivna. Framförallt tilltalas jag av greppet att inkludera hela teaterlokalen i pjäsen, att låta publiken och det som pågår bakom scenen ingå i handlingen, vilket han använder sig av i både Ñaque och Ay, Carmela. Den senare av dessa bär också på ett viktigt budskap; skriven ungefär 40 år efter inbördeskriget, då Francos diktatur började övergå i demokrati och det folket ville göra var att lämna den perioden bakom sig och förtränga att det någonsin hänt, så ber denna pjäs åskådaren att komma ihåg historien, att inte glömma det som hänt. Kan man inte sin spanska historia så kan man ändå läsa Ay, Carmela och få ut något av den: det är också en historia om kärlek och relationer, rädsla, skam och stolthet. Pedro Páramo av Juan Rulfo är vanlig skönlitteratur, fast vanlig kanske är fel sak att säga i detta fall. Rulfos roman är en tidslabyrint, där historien centreras runt den fiktiva byn Comala i M
exico. Till att börja med får vi följa Juan Preciado, en man som söker efter sin far, Pedro Páramo, som ska bo i Comala. Långsamt börjar han inse att den idylliska by hans mor beskrivit där hon växte upp inte längre existerar, utan är helt övergiven; bara spöken finns kvar. Romanens fragmentariska uppbyggnad, där vi genom de dödas minnen får veta Comalas historia, gör att det krävs mycket av läsaren: det är inget man slöläser för att fördriva tiden, och en andra läsning är att rekommendera för att få rätsida på allt. Men det är väl värt det; Rulfo har skapat ett verk med lika många betydelser och sidor som det finns karaktärer i boken, utan att det blir en enda moralkaka. Vackert och komplicerat.The Importance of Being Earnest
Författare: Oscar Wilde
Publiceringsår: Första uppsättningen 1895
Detta är ett litet dynamitpaket av Wildiansk humor och sarkasm. Varje replik dryper av ironi, ordlekar, sammällskritik och vältalighet. Dess ringa omfång (drygt 50 sidor) gör den desto bättre - som en liten injektion av Wilde man kan ta en regnig dag när allt är deppigt. Förutom dialogen bidrar också intrigen till pjäsens komik - förväxlingar som kan jämföras med en sofistikerad buskis och stereotyper som balanseras mot (relativt) realistiska karaktärer bäddar för skrattframkallande läsning. Lägg till detta ett lyckligt slut, så har du feel-goodläsning helt i min smak.
The Uncommon Reader
Publiceringsår: 2006
Handling: När drottning Elizabeth av England är ute och går på ägorna med sina corgihundar stöter hon på en biblioteksbuss och känner sig förpliktigad att låna en bok innan hon går därifrån. Detta leder till en besatthet av läsning hos drottningen, som inte alls uppskattas av resten av hovet som gör allt för att få henne att sluta läsa.
Det går inte att förneka att Bennet skriver med humor. I vissa fall tror jag att jag till och med missar skämt för att jag kan för lite om det engelska politiska systemet, men den humor jag uppfattar är tillräcklig för att jag ska bli förtjust i boken. Den är inte tjock, men varje mening tillför mycket till texten. Som total boknörd kan jag känna igen mig i drottningens växande frustration och ointresse för alla ceremonier och plikter som tar upp tid hon skulle kunnat spendera läsandes, och att hon inte längre kan gå någonstans utan att ha en bok med sig. Hennes reflektioner över sitt läsande är djupa och intressanta, både över varför hon fattat tycke för läsning så sent i livet som över själva romanerna hon läser och realisationen (efter en mindre lyckad författarträff) att författare gör sig bäst genom sidorna på de böcker de skrivit. Jag tror man som läsare av denna bok har en fördel av att ha läst mycket annat: det namedroppas många författarnamn och även där kan jag känna att jag kanske missar det roliga i att drottningen av England läser den eller den författaren för att jag inte vet vem det är. I andra fall förstår man av sammanhanget varför det skulle vara opassande. Det är, sammanfattningsvis, en bok full av karaktär och av karaktärer med karaktär, av humor och glimten i ögat. Lättsmält men tankeväckande på samma gång. Något jag rekommenderar.
Låt den rätte komma in
Författare: John Ajvide Lindqvist
Publiceringsår: 2004
Handling: När en märklig flicka flyttar in i samma hus som 12-årige mobbade pojken Oskar i Blackeberg kommer hans bild av sig själv och hans liv att förändras.
Var börjar man? Jag älskar det här. Det är riktigt bra. Inte bara för att Ajvide Lindqvist har vågat kombinera det totalt normala (en svensk Stockholmsförort i början av 80-talet) men det övernaturliga; han ryggar heller inte undan för att skriva om mobbning, pedofili, mord, hämndtankar 
och självmordstankar, på ett sätt som är helt fritt från moralisering eller förutfattade samhällsuppfattningar. Om jag har någon kritik skulle det vara att det ibland går överstyr - man frossar nästan i blod, ögonvitor som smälter, hjärtan som krossas med bara händerna och annat som kräver ganska magstarka läsare. Men det känns också ganska uppfriskande och nytt, som en splatterfilm i litterär form. Jag älskade slutet, som jag självklart inte ska avslöja här men som var så perfekt och lämnade mig med en helt tillfredsställd känsla och inte den där tomma saknaden som brukar bli kvar när en riktigt bra bok är slut. Jag älskade också språket; konversationerna som kändes så naturliga att man kunde höra dem sägas i huvudet, de inre monologerna, så passande för varje karaktär. Karaktärerna, som är stereotyper men ändå får ett eget liv, blir till personer och bryter sig ur mallen för hur de ska vara. Inget svart och vitt, bara gråzon. Det enda som är monokromt är snön som börjar falla en bit in i boken och sedan ligger som bakgrund för det drama som utspelas och lämnar avtryck i dess täcke - fotavtryck och blodspår...
Vem var Dracula?
Författare: Raymond T. McNally och Radu Florescu
Publiceringsår: 1972
McNally och Florescu sammanfattar här sina grundliga efterforskningar om den Valakiska fursten Vlad Tepes, som tros ha inspirerat Bram Stoker när han skrev sin "Dracula". Det som framkommer tydligt under läsningen är att Vlad var en väldigt otrevlig person i verkliga livet också. Han var sadist, med en förkärlek för att spetsa folk på pålar, både fiender och undersåtar. Boken är fylld med anekdoter som visar på hur lynnig och oberäknelig Dracula var; han var helt klart galen, men baserar ändå alla sina sadistiska avrättningar på en slags skruvad rättvisa.
Varvat med den historiske Draculas biografi berättar författarna även om vampyrens historia och om hur Stoker kom fram till att han skulle skriva en vampyrroman. Ett kapitel som jag tyckte var särskilt intressant, eftersom jag precis avslutat "The Historian", var avsnittet om klostret vid Snagov och Draculas grav. Kostova har verkligen tagit hänsyn till den befintliga forskningen då hon skrev "Historikern"; alla hennes fakta och de anekdoter hon tar upp stämmer med vad dessa forskare kommit fram till.
Om jag ska klaga på något så är det att läsningen ibland ibland blir lite repetitiv. Detta beror på författarnas vetenskapliga ambitioner med boken, då de, efter att till exempel ha berättat om en tilldragelse vid Draculas hov då han spikade fast turbanerna på två turkiska ambassadörers huvuden för att de inte velat ta av dem i hans närvaro, känner behovet av att bevisa sanningshalten i berättelsen genom att gå igenom varifrån källan kommer, jämföra med andra källor, gå igenom årtal i Draculas liv som skulle kunna passa och andra vetenskapliga övningar som jag föörstår är helt nödvändiga för att deras verk ska bli taget på allvar men som kan vara tröttsamt när man som jag läser enbart för nöjes skull.
Men på det stora hela är det verkligen underhållande läsning, även om man bitvis behöver ha en stark mage för att klara av beskrivningarna av vissa av hans tortyrmetoder. Har man läst eller tänker läsa "The Historian" är detta ett komplement jag verkligen rekommenderar. Nu blir det Bram Stoker för min del.
The Historian
Författare: Elizabeth Kostova
Publiceringsår: 2005
Handling: Detta är en fiktiv berättelse om två akademikers jakt på den verklige Draculas grav (och Dracula själv), för han var ju faktiskt en riktig, historisk person. Utan att avslöja för mycket är Dracula även i denna roman en vampyr, fast med ett mål med sin död och, som baksidetexten säger, "en försmak för bibliotekarier". Jakten går genom 1900-talets Europa, och spänning och lite skräck blandas med forskningsarbete och vackra landskapsbeskrivningar.
Jag har glatt mig oerhört över att denna bok föll mig i smaken eftersom den var lite av en chansning och ett impulsköp; jag stod boklös på Bryssels flygplats med 3 timmar till nästa flight och valde det som verkade mest intressant. Efter att ha läst Anne Rice visste jag hur bra vampyrlitteratur kan bli, och det historiska elementet i denna roman gjorde den till ett värdefullt tillskott i denna numera nästan inflationsdrabbade genre. Det är en tegelsten, men de drygt 700 sidorna känns inte många när man följer Pauls och hans dotters jakt efter Dracula, varvat med Pauls och Helens jakt nästan 20 år tidigare. Jag har tyvärr inte läst Bram Stokers version av Dracula-legenden, som det refereras till flera gånger i denna roman, men den står först på listan efter mitt nuvarande litterära åtagande, "Vem var Dracula?" som handlar om den historiska personen bakom vampyrmyten. Jag rekommenderar i alla fall alla med vampyrintresse eller -beroende att läsa "Historikern", eller bara ni som gillar ett spännande mysterium. 
Spanska klassiker
La familia de Pascual Duarte, Camilo José Cela. Skolexemplet och främsta företrädaren för tremendismo, en litterär strömning under mitten på 1900-talet som behandlar marginaliserade karaktärer i råa miljöer och våldsam handling. Inte direkt feel good-läsning med andra ord, med en portion samhällskritik om man tycker om sådant. Jag kan inte säga att jag fastnade för den själv, karaktärerna fick aldrig riktigt liv för mig, knappt ens huvudpersonen trots att den är skriven i första person. Men jag kan förstå att den skapade stor uppståndelse när den publicerades; Cela, som tidigare åtnjutit ett visst stöd från Francoregimen, var sedan tvungen att publicera sin nästa roman i exil.
Los santos inocentes, Miguel Delibes. Alldeles för experimentell för min smak, trots att historien verkligen berörde och upprörde. Om man kan bortse från att den är skriven helt utan skiljetecken så är den helt klart värd att läsa.
Poeta en Nueva York, Federico García Lorca. Skriven av en av Spaniens kanske mest kända poeter, men inte mer intressant för det. Jag är verkligen fel person att recensera poesi, för jag tycker verkligen inte om att läsa det. Detta är i alla fall en surrealistisk diktsamling om Lorcas vistelse i New York och hans frustration och oro över stadens förtryck över människan och naturen och hans känslor av ensamhet och isolation.
Los Pazos de Ulloa, Emilia Pardo Bazán. Eftersom den var den enda romanen på vår kurslitteraturlista som var skriven av en kvinna var jag extra uppmärksam på denna bok. Den sorteras som naturalism, och det finns otaliga exempel på hur determinismen och Zolas idéer om genetisk determinism spelar in i historien, såväl som samhällskritik och en relativt intressant historia.
Doña Perfecta, Benito Pérez Galdós. Min absoluta favorit bland urvalet. Den behandlar, precis som Pazos de Ulloa, genetisk determinism, men på ett mycket mer påtagligt och intressant sätt. Den antar formen av en krock mellan en djupt religiös by och en ingenjör från Madrid som representerar vetenskap och teknisk framgång, och de motsättningar som genast uppstår och sedan eskalerar.
Doña Berta, Leopoldo Alas "Clarín". Egentligen en novell snarare än en roman. Behandlar samma ämne som de två ovanstående romanerna; krocken som uppstår när en person som härstammar från en viss miljö finner sig i en helt annan. En ganska hjärtskärande historia om en liten gumma och hennes strävan efter att få tag på ett porträtt av hennes ungdoms kärlek, som också var hennes enda.
Las sonatas de Primavera, Estío, Otoño y Invierno, Ramón del Valle-Inclán. Fyra romaner som handlar om karaktären Bradomins romantiska erövringar under sin livstid, representerad genom de fyra årstiderna. Ganska underhållande läsning och relativt lättsmält om man inte behöver ta hänsyn till alla analytiska aspekter. En av kvinnorna i boken säger att han är en "ful, sentimental och katolsk Don Juan", vilket ger en ganska bra sammanfattning av böckernas stil.
Las leyendas, Gustavo Adolfo Becquer. En samling berättelser som nästan alla handlar om ett övernaturligt naturväsen i form av en kvinna klädd i vitt, och en man som låter sig förföras av henne. Bra läsning för den som gillar spökhistorier, myter och legender, men efter 10-20 stycken börjar man kunna förutse handlingen; less is more i det här fallet.
Don Juan Tenorio, José Zorilla. Inte "originalet", som skrevs av Tirso de Molina några århundraden tidigare, men likväl en klassisk Don Juan, lika mycket diabolisk som kvinnotjusare. Något alla som är intresserade av Spanien eller romantiken bör ha ögnat igenom.
El estudiante de Salamanca, José de Espronceda. En typisk romantisk poet som har skrivit typisk romantisk poesi om en typiskt romantisk karaktär. Faktiskt mer lättförståeligt än Lorca, trots det gammalmodiga språket; det är mer som en berättelse skriven på vers än poesi, och Espronceda har även integrerat element från teatermanus. Handlar om don Félix, en Don Juan som blir hemsökt av en kvinna som dött av hjärtesorg efter att han lämnat henne. Övernaturligt och spännande.
Det om detta. Just nu håller jag på med The Historian och är snart klar. Recension kommer.
Pappa Goriot
Year of publication: 1959
Plot summary: Père Goriot lives in the boarding house of Madame Vauqer and is the general laughing stock of its inhabitants. His story, once revealed, however, proves to be a sad story about a man everything but laughable. It is revealed to us through the intertwined destiny of the yough student Rastignac who is also staying at the boarding house.
In the first chapter the author has commented that the only ones who can really understand the subtleties and the ironny of the twists of the plot and the personalities of the characters is a parisian, and I think he is mostly right. While it's true that some of the vices and emotions (greed, jealousy, pity) that surfaces throughout this story are universal both in time and space, some references to contemporary politics and culture are difficult to understad fully. The irony, however, is as evident to anyone as to a native frenchman (it somehow reminds me of the tone of Swift), and it is wonderful! There are even some traces of metaliterature in the narrator's observations of the characters and their behaviour.
The story in itself is also intriguing, with an aspect I had not anticipated. At times, though, I felt that it stagnated somewhat, which is the reason I only gave it four stars instead of five on Goodreads :) (in case you were wondering, K ;) ) Now I have many more of Balzac's "Human comedy" to enjoy!
Fight Club
Year of publication: 1996
Plot summary: The narrator is tired of his picture perfect life when he meets Tyler Durden. After experiencing his first real fight, he realises even more that it is something else he wants out of life. All the while, Tyler expands Fight Club into Project Mayhem, toward a goal no one knows but him.
First impression after a few pages was confusing - a feeling that held on through the book. More than the nameless narrator and the way the dialouges are written as if one-sided it was the timeline that was disorienting. It is a novel that balances on the edge of being too strange, but manages to remain interesting. A large part of that is due to its urgent and relevant message to shun materialism and our strive toward the "perfect life". Another part is due to the struggle between Tyler and the narrator, portrayed a lot more intricately here than in the movie with the same name. Another positive surprise compared to the movie was Marla, who I thought was given much more depth and significance. All in all I suppose that comparison boils down to that the storyline was easier to understand in the movie, but the meaning of Fight Club and how Palahniuk wanted to portray our society is more prominent in the novel.
Arráncame la vida
Author: Ángeles Mastretta
Year of publication: 1990
Plot summary: 15-year-old Catalina falls in love with the twice-as-old general Ascencio. He decides to marry her (she didn't have much of a say about it) and at first she is content, if not happy. The general does what his name implies and ascends in his political career, gaining more power, more brutal methods and more mistresses as he goes along.
The story is written from Catalina´s perspective, which is to expect of a writer known for her feminism. Although Catalina is certainly suppressed and under the control of the general, the plot didn't take the turn I expected it to, with abuse and disrespect. The general seems to genuinely love her, and far from demanding she stays at home cooking and cleaning, he appoints her to a political position with the claim that that is what wives are for: "Don't think that everyting is just about fucking and having fun."
I was relieved that the plot turned out that way. That it was just not about the big bad husband and the poor defenseless wife. This way, the characters are all gray instead of black and white. The general, who on the one hand controls Catalina's life and career and guards her jealously, while keeping several mistresses himself, seems to do it out of genuine concern and love for her. And Catalina, who is supposedly the victim of this novel, also involves herself in several affairs, although she keeps them more secret than her husband does. All in all, that makes for a very nuanced view of the incidents in the story, which forces the reader to reflect rather than accept.
Besides all of this, the novel is also a document describing the mexican aristocracy in the time of revolution, which makes for a very interesting background for the plot.
In conclusion, I was pleasantly surprised by the depth of this novel that I expected to be a shallow feel-bad story about an abusive relationship. I would even go so far as to say I could recommend it to others.
Soldados de Salamina
Author: Javier Cercas
Year of publication: 2001
Plot summary: The author/reporter Cercas stumbles across the story about Rafael Sanchez Mazas, one of the founders of the Falange, and how he escapes his execution and is then saved by an anonymous republican soldier. Cercas is then determined to find out all he can about this incident, about the life of Sanchez Mazas and, above all, about the identity of the republican soldier.
The novel is divided into three parts, the first being mainly concerned with the research Cercas made before writing the novel. The second part is structured similarly to a very detailed biography about Mazas. In the third part, we return to the first person perspective of Cercas, where he declares that he was at ths point finished with the novel, but that he felt it was lacking something. This is when he decides to try and locate the anonymous soldier. In my opinion, the novel only really intrigues me the last twenty pages or so. On the other hand, if I didn't have all the background information given in parts one and two it wouldn't have intrigued me. And I do find the different testimonies from the civil war fascinating, but I don't feel they are given the right attention in this format. I don't regret reading this, however: it was very insightful and sometimes humorously written, with a good portion of self-irony and historical facts. Just hold on through the first chapter; it's worth it.
