Snow in August
Författare: Pete Hamill
Publiceringsår: 1997
Korgossen Michael Devlin är på väg till mässan klockan åtta genom en snöstorm när en gammal man ropar på honom från dörröppningen till synagogan. Det är rabbin som behöver hjälp med att tända lyset eftersom det är Shabbos och man inte får arbeta. Michael övervinner sin rädsla och sina misstankar och följer med in i synagogan. Det blir början på en vänskap som både kommer att hjälpa Michael och ge honom otroligt mycket, men också förändra hans liv, inte bara till det bättre. De lever i en efterkrigstid av fördomar, och de kommer att få kämpa mot dem tillsammans.
Själva berättelsen i sig är egentligen ganska enkel; pojke bevittnar överfall och vill inte vittna för att han hotas med överfall, och fastnar därmed i en rad otrevliga händelser. Pojken blir vän med rabbi som hjälper honom. Men det är inte handlingen som är den stora behållningen med boken: det är situationen runt omkring den, och hur det påverkar karaktärerna, samt alla sidospår. Ett exempel på dessa hur man får följa diskussionerna runt Jackie Robinson och hur han blev den förste svarte baseballspelaren i Major League. Ett annat är när det målas hakkors på synagogan och en av prästerna i den katolska kyrkan och flera av mässbesökarna hjälps åt att tvätta bort dem, för de hade alla "kämpat mot de som använde sig av den symbolen i kriget". Eller hur Michael upptäcker en ny värld när han lär sig Yiddish. Alla dessa "sidospår" fördjupar verkligen berättelsen och gör den till så mycket mer.
Rabbi Hirsch berättar också för Michael om Golem och hur han hjälpte Rabbi Loew i Prag. Ett av mina favoritmoment i boken är hur Michael accepterar sanningen i dessa berättelser utan något som helst tvivel, och hur författaren skriver om hur Golem återskapas som något självklart. Det magiska inslaget kommer plötsligt, oväntat och utan dramatik, i slutet av en annars tidsenlig, realistisk, historisk roman.
Om det inte har framgått så tyckte jag i alla fall väldigt mycket om den hör romanen. Den växer under hela läsningen och får nya dimensioner. Dessutom slutar den med rättmätig hämnd, vilket är ett av mina absoluta favoritslut.
Publiceringsår: 1997
Korgossen Michael Devlin är på väg till mässan klockan åtta genom en snöstorm när en gammal man ropar på honom från dörröppningen till synagogan. Det är rabbin som behöver hjälp med att tända lyset eftersom det är Shabbos och man inte får arbeta. Michael övervinner sin rädsla och sina misstankar och följer med in i synagogan. Det blir början på en vänskap som både kommer att hjälpa Michael och ge honom otroligt mycket, men också förändra hans liv, inte bara till det bättre. De lever i en efterkrigstid av fördomar, och de kommer att få kämpa mot dem tillsammans.
Själva berättelsen i sig är egentligen ganska enkel; pojke bevittnar överfall och vill inte vittna för att han hotas med överfall, och fastnar därmed i en rad otrevliga händelser. Pojken blir vän med rabbi som hjälper honom. Men det är inte handlingen som är den stora behållningen med boken: det är situationen runt omkring den, och hur det påverkar karaktärerna, samt alla sidospår. Ett exempel på dessa hur man får följa diskussionerna runt Jackie Robinson och hur han blev den förste svarte baseballspelaren i Major League. Ett annat är när det målas hakkors på synagogan och en av prästerna i den katolska kyrkan och flera av mässbesökarna hjälps åt att tvätta bort dem, för de hade alla "kämpat mot de som använde sig av den symbolen i kriget". Eller hur Michael upptäcker en ny värld när han lär sig Yiddish. Alla dessa "sidospår" fördjupar verkligen berättelsen och gör den till så mycket mer.
Rabbi Hirsch berättar också för Michael om Golem och hur han hjälpte Rabbi Loew i Prag. Ett av mina favoritmoment i boken är hur Michael accepterar sanningen i dessa berättelser utan något som helst tvivel, och hur författaren skriver om hur Golem återskapas som något självklart. Det magiska inslaget kommer plötsligt, oväntat och utan dramatik, i slutet av en annars tidsenlig, realistisk, historisk roman.
Om det inte har framgått så tyckte jag i alla fall väldigt mycket om den hör romanen. Den växer under hela läsningen och får nya dimensioner. Dessutom slutar den med rättmätig hämnd, vilket är ett av mina absoluta favoritslut.
Kommentarer
Trackback