Bävern Recenserar

Författare: H.G. Wells
Publiceringsår: 1895

En grupp gentlemän är inbjudna till middag hos en uppfinnare och forskare som dagarna innan har berättat om sina försök att resa i tiden. När forskaren väl kommer till middagen, försenad, trött och smutsig, får hans gäster höra historien om hans resa till år 802 701. Där har mänskligheten delats upp i två raser; Eloi, svaga, vackra varelser som spenderar sina dagar lekandes i den vackra grönskan på jordens yta, och Morlocks, bleka underjordsvarelser som förser Eloiterna med kläder och allt de behöver, men av en mörk anledning; de späda, naiva överjordsvarelserna är Morlockernas föda.
Tidsresenären spekulerar flitigt under romanens gång om hur den värld han kom från (London under sent 1800-tal) kunde utvecklas till denna värld. Hans slutgiltiga teori är ungefär att hans tids samhälle med en arbetarklass som försörjer en lat och rik aristokrati har utvecklats till sin extrem; industrin har mer och mer förlagts till underjorden, tills dessa arbetare har blivit nocturna varelser, medan aristokraterna har blivit svaga i kropp och sinne till följd av deras bekväma leverne, och till slut har situationen slagit om och tjänarna har blivit jagarna, herrarna bytet.
Det är helt klart en dystopisk framtidsbild som målas upp, i alla fall av den mänskliga situationen. Medan jorden och naturen frodas, förfaller människan och liknar mer och mer djur. Den fiktiva författaren är en av gästerna vid middagen, och Wells verkar ändå vilja ta udden av sin samhällskritiska vision när han låter gästen avsluta sin återberättelse av tidsresenärens berättelse med orden "Even when mind and strength had gone, gratitude and a mutual tenderness still lived on in the heart of man", då han refererar till den affektion som en av eloiterna fick för tidsresenären efter att han räddat henne.
Berättarstilen känns igen från The Island of Dr Moreau; det är samma kliniska analys av situationerna, samma kapabla huvudperson, samma vetenskapliga approach till olika fenomen som de stöter på. Men trots detta, eller kanske på grund av detta, är det en kittlande berättelse som byggs upp för oss. Tanken på framtiden och vad som kommer att hända med oss kittlar alltid, och det faktum att Wells vågade ta tidsresan så långt in i framtiden gör dels att fantasin rusar, och dels ger det honom ett mycket större spelutrymme. Dessutom fortsätter tidsresenären efter sina äventyr i år 802 701 ännu längre fram i framtiden, till vår sols sista dagar då luften i vår atmosfär har tunnats ut och gränsen mellan natt och dag har suddats ut. Svindlande tankar som rör sig i ens huvud när man läser beskrivningarna av denna värld.
Samtidigt som slutet är enormt otillfredsställande (ett slut utan svar, ett försvinnande) förstår jag kanske att det var nödvändigt för att ge kredibilitet åt historien, för att lämna lite tvivel kvar hos läsaren. För om det hade slutat med att tidsresenären kunnat bevisa sina tidsresor, hade ju detta blivit ett genombrott i forskning, och eftersom detta inte har hänt skulle vi ha kunnat avfärda Wells roman som ren fiktion. Vilket vi naturligtvis gör i alla fall, men det lämnar ändå kvar ett frö av tvivel, ett sandkorn av obeslutsamhet.