Bävern Recenserar

Författare: John Ajvide Lindqvist
Publiceringsår: 2004
Handling: När en märklig flicka flyttar in i samma hus som 12-årige mobbade pojken Oskar i Blackeberg kommer hans bild av sig själv och hans liv att förändras.

Var börjar man? Jag älskar det här. Det är riktigt bra. Inte bara för att Ajvide Lindqvist har vågat kombinera det totalt normala (en svensk Stockholmsförort i början av 80-talet) men det övernaturliga; han ryggar heller inte undan för att skriva om mobbning, pedofili, mord, hämndtankar och självmordstankar, på ett sätt som är helt fritt från moralisering eller förutfattade samhällsuppfattningar. Om jag har någon kritik skulle det vara att det ibland går överstyr - man frossar nästan i blod, ögonvitor som smälter, hjärtan som krossas med bara händerna och annat som kräver ganska magstarka läsare. Men det känns också ganska uppfriskande och nytt, som en splatterfilm i litterär form. Jag älskade slutet, som jag självklart inte ska avslöja här men som var så perfekt och lämnade mig med en helt tillfredsställd känsla och inte den där tomma saknaden som brukar bli kvar när en riktigt bra bok är slut. Jag älskade också språket; konversationerna som kändes så naturliga att man kunde höra dem sägas i huvudet, de inre monologerna, så passande för varje karaktär. Karaktärerna, som är stereotyper men ändå får ett eget liv, blir till personer och bryter sig ur mallen för hur de ska vara. Inget svart och vitt, bara gråzon. Det enda som är monokromt är snön som börjar falla en bit in i boken och sedan ligger som bakgrund för det drama som utspelas och lämnar avtryck i dess täcke - fotavtryck och blodspår...