Ay, Carmela och Pedro Páramo
Nu har jag officiellt avslutat den sista påtvingade (skönlitterära) läsningen för terminen! Igår hade vi det sista seminariet i litteraturteori och jag kan äntligen välja min läsning själv. Det vi har läst har inte varit så otrevligt, dock; intressanta val som jag nog kanske hade läst själv förr eller senare, troligen senare. Vi har även läst lite poesi, till exempel Altazor av Vicente Huidobro, vilket jag inte var lika exalterad över. Men de jag hade tänkt skriva lite mer om är dessa:
Ay, Carmela av Sanchis Sinisterra är en pjäs skriven i slutet av 1900-talet som utspelar sig under Spaniens inbördeskrig. I vår utgåva (förlaget Catedra) ingick även en annan av Sinisterr
as pjäser, Ñaque, och båda två är bitvis väldigt humoristiskt skrivna. Framförallt tilltalas jag av greppet att inkludera hela teaterlokalen i pjäsen, att låta publiken och det som pågår bakom scenen ingå i handlingen, vilket han använder sig av i både Ñaque och Ay, Carmela. Den senare av dessa bär också på ett viktigt budskap; skriven ungefär 40 år efter inbördeskriget, då Francos diktatur började övergå i demokrati och det folket ville göra var att lämna den perioden bakom sig och förtränga att det någonsin hänt, så ber denna pjäs åskådaren att komma ihåg historien, att inte glömma det som hänt. Kan man inte sin spanska historia så kan man ändå läsa Ay, Carmela och få ut något av den: det är också en historia om kärlek och relationer, rädsla, skam och stolthet.
Pedro Páramo av Juan Rulfo är vanlig skönlitteratur, fast vanlig kanske är fel sak att säga i detta fall. Rulfos roman är en tidslabyrint, där historien centreras runt den fiktiva byn Comala i M
exico. Till att börja med får vi följa Juan Preciado, en man som söker efter sin far, Pedro Páramo, som ska bo i Comala. Långsamt börjar han inse att den idylliska by hans mor beskrivit där hon växte upp inte längre existerar, utan är helt övergiven; bara spöken finns kvar. Romanens fragmentariska uppbyggnad, där vi genom de dödas minnen får veta Comalas historia, gör att det krävs mycket av läsaren: det är inget man slöläser för att fördriva tiden, och en andra läsning är att rekommendera för att få rätsida på allt. Men det är väl värt det; Rulfo har skapat ett verk med lika många betydelser och sidor som det finns karaktärer i boken, utan att det blir en enda moralkaka. Vackert och komplicerat.
Ay, Carmela av Sanchis Sinisterra är en pjäs skriven i slutet av 1900-talet som utspelar sig under Spaniens inbördeskrig. I vår utgåva (förlaget Catedra) ingick även en annan av Sinisterr
as pjäser, Ñaque, och båda två är bitvis väldigt humoristiskt skrivna. Framförallt tilltalas jag av greppet att inkludera hela teaterlokalen i pjäsen, att låta publiken och det som pågår bakom scenen ingå i handlingen, vilket han använder sig av i både Ñaque och Ay, Carmela. Den senare av dessa bär också på ett viktigt budskap; skriven ungefär 40 år efter inbördeskriget, då Francos diktatur började övergå i demokrati och det folket ville göra var att lämna den perioden bakom sig och förtränga att det någonsin hänt, så ber denna pjäs åskådaren att komma ihåg historien, att inte glömma det som hänt. Kan man inte sin spanska historia så kan man ändå läsa Ay, Carmela och få ut något av den: det är också en historia om kärlek och relationer, rädsla, skam och stolthet. Pedro Páramo av Juan Rulfo är vanlig skönlitteratur, fast vanlig kanske är fel sak att säga i detta fall. Rulfos roman är en tidslabyrint, där historien centreras runt den fiktiva byn Comala i M
exico. Till att börja med får vi följa Juan Preciado, en man som söker efter sin far, Pedro Páramo, som ska bo i Comala. Långsamt börjar han inse att den idylliska by hans mor beskrivit där hon växte upp inte längre existerar, utan är helt övergiven; bara spöken finns kvar. Romanens fragmentariska uppbyggnad, där vi genom de dödas minnen får veta Comalas historia, gör att det krävs mycket av läsaren: det är inget man slöläser för att fördriva tiden, och en andra läsning är att rekommendera för att få rätsida på allt. Men det är väl värt det; Rulfo har skapat ett verk med lika många betydelser och sidor som det finns karaktärer i boken, utan att det blir en enda moralkaka. Vackert och komplicerat.Kommentarer
Trackback