Bävern Recenserar

Författare: Björn Sortland
Publiceringsår: 2007

Detta var en av böckerna jag fick i mitt somriga bokpaket. Egentligen höll jag redan på att läsa två andra böcker, men jag läste första sidan och blev fast. Det blir lätt att man bara fortsätter läsa, det går utav bara farten. Kanske är det på grund av romanens fragmentariska uppbyggnad; det går fort att läsa en episod, ett fragment, så därför läser man nästa, och nästa, tills man kommit till slutet av denna sorgliga och vackra lilla roman. Den handlar om Markus och Ingrid. När de träffas första gången på en fest där ingen av dem har roligt blir Markus förälskad på en gång. Han förstår ganska snabbt att Ingrid är sjuk, men de pratar inte om sjukdomen. Markus gör allt för att få träffa Ingrid. När de till slut bildar en form av förhållande önskar Markus bara att Ingrid kunde säga att hon älskar honom.

Som ni kanske förstår av beskrivningen vacker/sorglig är det här en av de romaner som inte slutar lyckligt, men som man inte heller kan påstå slutar olyckligt. Den gör i vilket fall ett djupt intryck, desto mer för att den inte går in på djupet och vältrar sig i känslor, trots att det är en väldigt känslosam handling. Markus kärleksnervositet inför att umgås med Ingrid beskrivs till exempel alltid som magont, och läsaren förväntas förstå att det inte beror på att han ätit currry. Det är en bok med en stor målgrupp, jag tror alla kan hitta något att relatera till eller känna sig berörda av.

Som en sista fotnot till denna recension vill jag också slå ett slag för Pocketförlagets nya pocketserie IRL (In Real Life) som "Vad är så skört..." är en del av. En krona från varje bok som säljs i denna serie går nämligen till Rädda Barnen! Som jag skrev i bokpaketsinlägget, två goda saker kombinerade till någonting jättebra!